Yozma – därför har Israel mest riskkapital i världen

I början av 90-talet hade Israel stora problem med brist på både riskkapital till nystartade företag och kompetens på riskkapitalområdet. Landet införde statliga garantier och kapitalinsatser, men resultatet var misslyckat.

1993 startade Yigal Erlich och Boaz Goldschmidt en riskkapitalfond – Yozma (initiativ på hebreiska). Både den israeliska staten och privata investerare bidrog med pengar. Poängen med statens deltagande var att signalera trygghet och långsiktighet och på så sätt locka till sig privata investerare.

Grundtanken var att i första hand locka till sig utländskt riskkapital, för att få tillgång till kunnande och internationella nätverk av investerare. Staten skulle hålla en låg profil och överlåta större delen av investeringsbesluten till de privata riskkapitalisterna. Efterhand skulle det statliga deltagandet trappas ned genom att de privata investerarna ökade sitt ägande.

Den israeliska staten gick in med 100 miljoner amerikanska dollar för att starta projektet. En helstatlig fond skapades, Yozma I, med ett kapital på 20 miljoner dollar, de resterande 80 miljonerna fördelades mellan ytterligare tio fonder.

Ett villkor från staten för att delta var att varje fond skulle ha tolv miljoner dollar i privat finansiering. Staten krävde också att varje fond skulle ha en ny välrenommerad finansiär från utlandet. Med sina åtta miljoner dollar fick staten således en minoritetsandel i varje fond och agerade som passiv ägare. De privata investerarna gavs även en option att inom fem år lösa ut staten till ett i förväg överenskommet pris.

Och som den israeliska riskkapitalmarknaden har förbättrats. 1990 investerades 5 miljoner dollar på den israeliska riskkapitalmarknaden. 2000 var summan 10 miljarder dollar. Under samma period hade antalet verksamma internationella investmentbanker i Israel ökat från en ensa till 26t.

Mellan 1993 och 1998 startades via Yozma 2000 nya israeliska IT-företag och 60 nya inhemska riskkapitalbolag. 1998 köptes staten ut av privata investerare i nio av de tio fonderna. Samma år skapades ytterligare en fond, Yozma II, med kapital från amerikanska, europeiska och israeliska riskkapitalister. IT-kraschen stoppade inte utvecklingen. De senaste tio åren har Israel haft en god tillväxt och exempelvis klarat sig lindrigt undan finanskrisen. 2008 var Israel det land i världen som hade mest riskkapital, räknat som andel av BNP – 1,03 procent. Israel har fortfarande inslag av statlig finansiering av nystartade företag, men i över tio års tid har det israeliska nyföretagandet kunnat förlita sig på privat riskkapital. Även om det finns andra faktorer som delvis kan förklara framgångarna – till exempel massinvandring av högutbildade ryska ingenjörer och sänkta skatter – råder det ingen tvekan om att Yozma är en viktig nyckel till framgången.

I de flesta länder används statliga medel för att stimulera kapitalbildningen för nystartade företag. I Sverige finns exempelvis ALMI och Vinnova. Det intressanta med Yozma är att modellen bygger på att fonderna ska privatiseras, eftersom kompetensen kring riskkapitalsatsningar är större hos marknadens aktörer än bland politiker. Den offentliga investeringen fungerar som bara som grundplåt och katalysator i projektet, och trappas successivt ned via utförsäljning till privata investerare. Och genom att låta de privata riskkapitalisterna, via högre ägarandelar, styra över satsningarna redan från början undviker man att satsningarna av politiska skäl styrs mot specifika branscher.