Så blev Tyskland Europas räddare

Den västtyska ekonomiska återkomsten efter andra världskriget, byggd på ekonomisk frihet och utformad av ekonomiprofessorn Ludwig Erhard, kallades wirtschaftswunder. Nu är det åter Tyskland som är det kontinentala Europas starka ekonomiska motor. Tyskland är inte bara världens ledande exportland utan har även stark inhemsk konsumtion. Enligt World Economic Forum är Tyskland världens femte mest konkurrenskraftiga land, en ökning med två placeringar på ett år. Tyskland är tillbaka efter återföreningens tunga år på 1990-talet.

Decennierna efter andra världskriget utvecklades tysk ekonomi väldigt väl efter omfattande liberaliseringar. D-marken blev en mycket stark valuta. Detta skapade naturligtvis problem för sydliga grannländer som Italien och Frankrike, med svagare konkurrenskraft. Men istället för att de devalverade sina valutor revalverade Västtyskland sin D-mark. Med euron finns inte längre någon av dessa möjligheter, och den tyska konkurrenskraften slår igenom med full tydlighet.

Hittills under 2000-talet har de tyska kostnaderna för arbetskraft sjunkit med cirka 20 procent jämfört med de sydligare grannländerna. Föga förvånande gör detta tyska produkter attraktiva på marknaden. De sjunkande kostnaderna ska dock inte misstolkas som att tyska arbetare idag har låga löner – tvärtom ligger de högre än de allra flesta, dubbelt så högt som i Grekland och Portugal exempelvis – men produktiviteten ligger än högre. Med en stark utveckling av produktiviteten kan lönerna öka utan att konkurrenskraften försämras.

De ekonomiska framgångarna är till stor del de tyska arbetsmarknadsparternas förtjänst. Fackföreningar som IG Metall gick under några år med på mycket modesta löneökningar, därtill med betydande flexibilitet för enskilda företag, och successivt stärktes konkurrenskraften. Den tyska arbetslösheten är idag således en av Europas lägsta. Motsatt utveckling finns i länder söderut, där oansvariga parter kräver mer än produktiviteten kan motivera, med följden att konkurrenskraften försvagas och arbetslösheten växer.

De politiska beslut av störst betydelse för att bana väg för en bättre fungerande arbetsmarknad var de reformer som kom att kallas Hartz 1, 2, 3 och 4 inom ramen för reformpaketet Agenda 2010. Reformerna namngavs av Peter Hartz, ordförande i reformkommissionen. De viktigaste beståndsdelarna var att socialbidrag och a-kassa slogs ihop till en stramare ersättning vid arbetslöshet, som samtidigt ger tydliga drivkrafter att ta alla arbeten som finns, även ströjobb och deltidsarbete. Samtidigt infördes etableringsfrihet för privata arbetsförmedlingar samt möjligheten för arbetslösa att starta eget företag med offentlig ersättning initialt. Studier har visat att reformerna har gjort arbetsmarknaden mer dynamisk och förbättrat matchningen.

Tack vare dessa reformer är arbetslösheten i Tyskland lägre än på många decennier. Detta trots finanskris och trots att det tyska näringslivet flitigt utlokaliserar produktion till Öst- och Centraleuropa. Beräkningar tyder på att dessa tyska investeringar har trefaldigat produktiviteten i de aktuella företagen i Öst- och Centraleuropa – och ökat produktiviteten i företagen hemma med 20 procent.

Kombinationen Peter Hartz reformer och måttliga löneökningar, framdrivet av nytänkande företag och ansvarstagande fackföreningar, har skapat ett andra tyskt ekonomiskt under. Det är i sin tur positivt för europeisk tillväxt, men sätter än mer ett exempel för andra länder att inspireras av.