Svensk sjukvård håller hög klass. Men tillgången till sjukvård är en av de sämsta och mest ojämlikt fördelade i västvärlden. Våra grannländer visar att det inte behöver vara så.
Köerna i den svenska vården skapar både hälsoproblem och onödiga kostnader. Men i Norge och Danmark är det lättare att få tillgång till sjukvård, även för den som varken har mycket pengar eller kontakter.
En viktig förklaring är hur de ekonomiska drivkrafterna i primärvården ser ut, det vill säga den del av vården där patienten först kommer i kontakt med en läkare som ställer diagnos och beslutar om behandling.
Drivkrafterna för läkare ser nämligen annorlunda ut i Norge och Danmark än i Sverige. 1987 bytte Danmark från att läkarna fick betalt per patient, till att ersättningen avgjordes av vilka tjänster läkaren utförde. 2001 följde Norge efter och införde ett liknande system. Fortfarande är cirka en tredjedel av ersättningen baserad på antal patienter, men de resterande två tredjedelarna på vad läkarna faktiskt utför.
Den norska reformen utformades i hög grad av sjukvårdsminister Tore Tönne från Arbeiderpartiet men efterträdaren Dagfinn Höybråten från Kristelig Folkeparti genomförde och vidareutvecklade den.
I Sverige, däremot, fick läkarna under 1970-talet reglerad arbetstid och fast månadslön, oavsett insats. Dessutom skulle den enskilde patienten inte träffa en och samma läkare utan gå till en vårdcentral. Idag får läkarna större delen av sin ersättning beroende på hur många patienter de har listade hos sig.
Ytterligare en viktig skillnad, som också påverkar drivkrafterna, är att norska och danska läkare ofta äger primärvårdsklinikerna där de arbetar. De har med andra ord ett intresse av att det går bra för deras klinik. Till exempel genom att snabbt leverera rätt vård till rätt person.
Den läkare som bara får betalt för sina listade patienter har svaga drivkrafter att vare sig träffa eller behandla dem. I synnerhet eftersom att läkaren bara är en anonym kugge på en vårdcentral som ändå inte skulle se någon förbättring av klinikens resultat som en följd av de egna insatserna.
Mycket riktigt visar forskningen också att fasta löner och ersättning per patient tenderar att göra vården mer otillgänglig. Ersättning för enskilda vårdtjänster ger däremot bättre tillgänglighet genom både högre effektivitet och frivilligt längre arbetstider. En möjlig risk kan vara att mötestiderna per patient blir för korta.
Att kombinera ersättning per tjänst och enskilt ägande av vårdcentraler ser ut att vara ett effektivt sätt att öka tillgängligheten i vården.