Jakten på ”The Big 5” skapar jobb och räddar djurlivet i Afrika

Under sjuttiotalet förbjöds så kallade troféjakt på högvilt i många afrikanska länder på grund av korruption och overshooting. Tjuvjakt och miljöproblem har lett till framväxt av nationalparker. Men det skulle visa sig att det var genom att prissätta djuren och tillåta högviltsjakt som djurlivet kunde räddas, större landarealer bli inkomstgenererande och arbetstillfällena fler. (1)

Troféjakten sträcker sig över en area som är 22 procent större än den landyta som täcks av nationalparker. Störst är verksamheten i Sydafrika. (2) Troféjakten är begränsad i Central- och Västafrika, och intäkterna minskar på sina håll. Det beror på politisk instabilitet, men också brist på privatägd mark, dålig infrastruktur och sämre klimat för jakt genom regnskogar. (3)

I Kenya förbjöds troféjakt 1977. Följden blev att landet förlorade intäkter upp till 40 miljoner US Dollar årligen och bidrog till att djurlivet minskat med 70 procent sedan dess. (4)

Utmaningen är att skapa ekonomiska incitament för naturvårdsinvesteringar både på privat och offentligt land. Genom troféjakt betalar jägarna höga priser både för upplevelsen och genom avgifter när bytet fälls. (5)

Jaktkritiker menar att jakten utarmar djurlivet, och historiskt finns exempel på att vissa djurarter nästintill utrotades. Men dagens legala troféjakt kan tvärtom leda till tillväxt i djurstammen, eftersom en långsiktig hög kvalitet på högviltet kräver en låg avskjutning under en enskild säsong. Jakträttigheterna innebär också att insatser görs för att minska tjuvjakten, eftersom tjuvjakten minskar de resurser den legala jaktnäringen lever på. Exempel från Sydafrika visar att jakten har varit viktig i bevarandet av arter såsom bontebok-antilop, gnu och zebra. (6)

Troféjakten skapar finansiella instrument att utveckla djurlivet även i stora områden som inte är attraktiva för ekoturism. Områden vars landmassor utarmats återhämtar sig bättre med jakt, eftersom det möjliggör en inkomst från djurlivet utan att påverka tillväxten i djurlivet negativt. Intäkterna från troféjakten täcker även kostnaderna för nationalparkerna, vilket annan ekoturism inte gör. Intäkterna från troféjakten i Zimbabwe och Tanzania är 30 respektive 14 gånger större än de som genereras per fototurist. (7)

I Namibia utgör troféjakten 14 procent av turismsektorn, och troféjakten är fem gånger viktigare för den nationella ekonomin än i Sydafrika. År 2000 genererade troféjakten nästan 20 miljoner US Dollar till bruttonationalprodukten. Intäkterna kommer både genom jaktresan, men undersökningar visar att besökarna spenderar ytterligare 60 – 80 procent på urbana hotell, service och inköp. Av intäkterna går 24 procent till fattiga segment av befolkningen, i form av löner och royalties. Ca 21 procent av intäkterna går till staten, genom avgifter och skatter. Troféjakten inbringar större ekonomiska intäkter jämfört med annan typ av turism, exempelvis kustflygning. (8)

Troféjakten kan samtidigt vara förknippad med problem. Det gäller särskilt när jakten sker på offentlig mark. Bristande kunskap om antalet vilda djur gör att jaktkvoterna kan räknas fel, och fler djur än vad som är lämpligt skjuts. Korruption förekommer i många länder, vilket gör att processen för att tillåta jaktmarker kan präglas av maktmissbruk och nepotism. Också införselbegränsningar av jakttroféer i jaktturisternas hemländer kan dämpa intäkterna från konserveringsindustrin. Många av de problem som beskrivs kan dock lösas med bättre kontroll över jaktlicenserna och bättre organiserade jaktorganisationer. (9)

Läs mer:

Humavindu, Michael N och Barnes, Jonathan I, ”Trophy hunting in the Namibian economy: an assessment”, South African Journal of Wildlife Research 33(2): 65 – 70, October 2003

Lindsay, Peter A, ”Trophy Hunting in Sub Saharan Africa: Economic Scale and Conservation Significance”, Best Practices in Sustainable Hunting, pp 41 – 47, 2008

Fotnoter

1. Lindsey 2008
2. Lindsey 2008
3. Lindsey 2008
4. Lindsey 2008
5. Humavindu och Barnes 2003
6. Lindsey 2008
7. Lindsey 2008
8. Humavindu och Barnes 2003
9. Lindsey 2008