Mitt i Sverige finns regioner där arbetslöshet, bidragsberoende och betalningsproblem närmar sig Greklands eller Spaniens nivåer. En ny analys och artikel i Dagens Nyheter från Reforminstitutet med avstamp i FN:s index för mänsklig utveckling visar att problem som vanligtvis förknippas med invandrartäta orter också är mycket vanliga i orter som är ”invandrarfattiga”.
Såväl den integrationspolitik som den regionalpolitik som Sverige hittills fört har levererat ytterst klena resultat. Integration av invandrare tar lång tid i Sverige jämfört med åtskilliga andra länder. Samtidigt avsätter Sverige mellan 20 och 50 mdr kronor per år i olika företagsstöd som till större delen har syftet att stimulera utveckling i svagare regioner. Forskningsmässiga utvärderingar tyder inte på att dessa satsningar fungerar.
En bov i dramat är utformningen av det kommunala utjämningssystemet. Enligt en stor och ovanligt samstämmig forskningslitteratur har en omfattande utjämning paradoxalt nog störst negativa effekter på tillväxt i svaga orter som får stora bidrag. Det skapar över tid ökande regionala klyftor. Ett skäl är att den närmast fullständiga utjämningen kan göra det för lätt för kommuner att försumma företagsklimatet och höja skatter utan att bekymra sig för att kommunen blir mindre attraktiv.
En på kort sikt politisk möjlig reformväg kan ta lärdom av ett antal gamla bruksorter som faktiskt är i färd med en remarkabel omvandling, som Åtvidaberg, Surahammar eller Hallstahammar. Gemensamma nämnare där är en uppryckning i den politiska ledningen och förvaltningen, en mer professionellt styrd skola, och en kraftfull satsning på företagsamhet. Det har fått som följd att den yngre befolkningen nu växer i stället för att krympa.
Dessa goda exempel är snarare undantag, men skulle bli vanligare med en hjälpsam knuff från regeringen. I stället för att möta nuvarande konjunkturnedgången med den vanliga blandning av arbetsmarknads- och kommunala åtgärder skulle regeringen kunna anslå ett villkorat statsbidrag som går till kommuner som lyckas minska antal avhoppare från gymnasiet, öka andelen ungdomar som antingen studerar eller arbetar, och göra detta utan att höja skatten. Dessa tre kriterier är enkla att mäta, och tekniken med resultatvillkorade statsbidrag har använts framgångsrikt på andra områden.
När villkorade statsbidrag fungerar som bäst så är de tydligt kopplade till ett resultat, inte en process eller omfattning på insatser. Dessutom bör de utformas så att de ger en ordentlig utdelning till den som lyckas förbättra resultaten. Den så kallade sjukskrivningsmiljarden till landstingen är till exempel utformad så att den trots sin begränsade totalkostnad ger landstingen en mycket stor ersättning på flera hundra kronor för varje sjukdag som undviks.