Åsa Romson och Michael Damberg har nyss skickat brev till de statliga bolagen med instruktioner att styra mer resurser till miljöåtgärder. Det kommer kort efter att Finansdepartementet avslöjat att man vill dränera bolagen med en hastigt påkommen extrautdelning på 9 miljarder.
Denna politiska styrning av bolagen har tilltagit på senare år. Finansdepartementet hejade aktivtpå Vattenfalls köp av Nuon år 2009, trots att finanskrisen hade brakat loss, och risken för fallande energipriser var överhängande. Redan 2012 stod det klart att enbart detta beslut skulle komma att vålla en förlust i 100 miljardersklassen.
Hybris tar sällan intryck av motgångar. Utan minsta gnutta självreflektion började Finansdepartementet därefter hårt driva tanken att även AP-fonders investeringar i privata bolag borde styras av tjänstemännens affärsskicklighet. Man övertalade de fem partierna i Pensionsgruppen att styrningen av AP-fonderna via en ny myndighet borde hamna direkt under departementet.
Sedan 2009 har värdet av AP-fondernas investeringar mer än fördubblats, medan den statliga bolagsportföljen som departementen sköter inte presterat någon värdeökning alls. Om den statliga portföljen hade haft samma värdetillväxt som börsindex hade vi alla varit sådär 500 mdr kronor rikare.
Departementsstyrning av affärer fungerar sällan bra. Det visar Stefan Fölster och Dag Detter i boken “The Public Wealth of Nations” som både Financial Times och Tidningen Economist nyss utnämnt till en av sina “Best books of the year 2015”.