Villkorat bistånd. Det var idén som låg bakom den utskällda strategi från Världsbanken och IMF som gick under beteckningen Washington Consensus. De fattiga mottagarländerna fick pengar i utbyte mot löften om reformer.
Det fungerade inte. Utbetalningstrycket gjorde att mottagarländerna fick pengar ändå, trots att de inte uppfyllde sina löften och struntade i att vidta de reformer som behövdes för utveckling. Oxfordprofessorn Paul Collier har bland annat visat att Kenya fick bistånd av Världsbanken fem gånger under femton år mot löftet att genomföra samma reformer, utan att de blev av. (Den stora frågan är naturligtvis varför ledarna inte genomförde reformerna ändå, utan tryck från omvärlden, om de visste att de skulle leda till utveckling och om de nu var intresserade av att länderna skulle utvecklas).
Det var mot den bakgrunden som den amerikanska regeringen under George W Bush år 2004 lanserade the Millennium Challenge Corporation (MCC), ett biståndsorgan som var oberoende av USaid (amerikanska Sida) och som jobbade på ett helt nytt sätt. Som namnet antyder bildades MCC med tydlig hänvisning till FN:s millenniemål, om halverad extrem fattigdom etc med deadline år 2015. Reforminstitutet uppmärksammade MCC när den kom här. Nu har konceptet satts på prov och utvärderats.
Pengarna betalades pengar ut i efterhand, när länder uppfyllt de villkor som krävs för att landet ska utvecklas och pengarna kunna göra nytta. På så sätt kunde man undvika den destruktiva katt-och-råttalek som uppstår mellan givare och mottagare i den gamla sortens konditionalitet. Myndigheten har inga utbetalningskrav, och plågas inte av något enprocentsmål.
Efter att MCC varit varit verksamt ett tag har forskning börjat se på om det fungerar. The Economist rapporterar att en ny studie finner positiva resultat. En sammanfattning av studien finns här.
Studien, genomförd av Bradley C. Parks och Zachary J. Rice vid College of William & Mary i Virginia, är en omfattande frågeundersökning (”stakeholder survey”) som riktar sig till personer bland såväl givare som mottagare, ifrån såväl regeringar och myndigheter som civilsamhälle och näringsliv. Enligt respondenterna har MCC:s villkorliga bistånd lett till förbättringar vad gäller särskilt korruption och skattepolitik.
Studien bekräftar att MCC lyckas hjälpa till i de länder som är på rätt väg. Men den bekräftar också ett av biståndets allra svåraste dilemman. Det kan bara fungera i länder med tillräckligt goda institutioner, där ledningen vill att landet ska utvecklas. Och sådana utvecklas i viss mån även utan bistånd. I Economist-artikeln varnar en ledande biståndsforskare, Steven Radelet, som tidigare varit rådgivare åt Liberias president, nobelprisvinnaren Ellen Johnson Sirleaf, för att dra för stora växlar, och menar att de reformer som vissa påstår att länder har genomfört med hjälp av MCC kanske hade skett ändå.